Myten om hållbarhet: när människor blir en bortglömd resurs
I vår tidigare text om hastighetskulturen skrev vi om hur missionsdrivna organisationer steg för steg kan hamna i ett allt snabbare tempo. Ett tempo där ständig reaktion börjar kännas som en plikt, och där det nästan känns som att svika andra om man saktar ner. Här fortsätter vi på samma tema, men går lite djupare.
När allt känns brådskande börjar den långsiktiga hållbarheten vackla
I dag talar man ofta om hållbarhet genom miljöpåverkan, ansvar, rapportering och olika mätare. Det är viktigt. Men i många organisationer behandlas utmattning fortfarande som ett slags privat pris för att få göra meningsfullt arbete.
Vi ifrågasätter inte hållbar utveckling. Tvärtom. Men vi vill lyfta en annan fråga: är vår bild av hållbarhet tillräckligt bred? Inrymmer den också hur människorna bakom arbetet faktiskt mår?
Hållbarhet utan mänsklig dimension
Utmattning beskrivs ofta bara som trötthet, trots att det handlar om något mycket större. WHO beskriver det som ett arbetsrelaterat fenomen som uppstår när långvarig stress inte har kunnat hanteras. Det handlar om utmattning, distans till det egna arbetet eller cynism, och en försämrad känsla av att räcka till eller klara sitt jobb.
Men många känner inte igen utmattning som trötthet till en början. Den visar sig ofta på andra sätt. Det blir svårare att koncentrera sig. Tankarna känns dimmiga. Också enkla uppgifter börjar kännas tyngre än de borde. Hjärnan fungerar fortfarande, men inte med samma klarhet eller stabilitet som tidigare.
Forskning visar att utmattning kan påverka bland annat koncentrationen, arbetsminnet och förmågan att styra sitt tänkande och handlande. Det handlar alltså inte bara om en känsla, utan också om tydliga effekter på hur människor fungerar i sitt arbete.
De här effekterna kan sitta i länge. Svårigheter med koncentration och mental belastning går inte alltid snabbt över, särskilt inte om arbetsförhållandena fortsätter som förut. Utmattning har också kopplats till depression och hjärt-kärlsjukdomar. Det handlar alltså inte bara om en dålig vecka eller en tillfällig svacka, utan om en längre belastning på både kropp och psyke.
Det här spelar roll också på organisationsnivå. När långvarig stress begränsar fokus och försvagar människors tankeförmåga påverkas också det strategiska tänkandet. Beslut blir lätt mer reaktiva, riskbedömningar svagare och innovation mer kortsiktig.
En organisation som fungerar i ett tillstånd av kronisk utmattning består inte bara av trötta människor. Hela organisationens förmåga att tänka klart, se sammanhang och fatta hållbara beslut försvagas. Vi skulle inte kalla en överutnyttjad naturresurs hållbar bara för att den fortfarande ger resultat för stunden. Samma logik gäller människor.
Snabbhet belönas, men till vilket pris?
En orsak till att utmattning så lätt går obemärkt förbi är att den speglar den större miljö där arbete görs i dag. Arbetslivet är ofta varken stabilt eller förutsägbart.
En person som jobbar i en organisation kan till exempel börja dagen med en tydlig plan, men redan före lunch har prioriteringarna ändrat. Samtidigt kommer en förfrågan tidigare än väntat från en finansiär, en samarbetspartner behöver material genast och meddelanden fortsätter att strömma in via e-post, WhatsApp och Teams. Uppgifterna staplas på varandra och det finns knappt någon paus mellan dem.
Samtidigt försvinner de små naturliga avbrott som tidigare gav arbetsdagen någon form. I en sådan miljö känns anpassningsförmåga inte längre som en styrka, utan mer som ett minimikrav för att alls hänga med.
Sociologen Zygmunt Bauman beskrev vår tid med begreppet flytande modernitet. Han syftade på en värld där strukturer inte står still särskilt länge och där människor förväntas vara flexibla hela tiden. I organisationer syns det här ofta som en tyst regel: ju snabbare du reagerar, desto mer kompetent och ansvarstagande verkar du.
Paul Virilio skrev i sin tur om hastighetens sociala konsekvenser. Hans tankar känns fortfarande träffsäkra. Hastighet ökar inte bara effektiviteten, utan förändrar också hur vi uppfattar, tänker och fattar beslut. När ett system börjar bygga på snabbhet försvinner inte människans begränsningar. Det är bara människorna som får bära kostnaden.
I missionsdrivna organisationer blir det här ofta ännu tydligare, eftersom frågorna man arbetar med ofta faktiskt är brådskande, behoven stora och pressen att visa resultat konstant.
Med tiden blir tempot så invant att det knappt längre märks. Utmattning ses inte längre som ett tecken på obalans, utan som en normal del av arbetet. Och när något börjar kännas normalt stannar man sällan upp och ifrågasätter det.
Definitionen av hållbarhet behöver bli bredare
Vi har blivit mycket bättre på att känna igen greenwashing. Vi läser förpackningar, kräver transparens och förväntar oss att miljöpåståenden ska kunna motiveras. När ekologisk skada uppstår vill vi snabbt se ansvar.
Men samma noggrannhet använder vi sällan när det gäller hur människor slits ut i arbetslivet.
Vad skulle förändras om också kognitiv belastning, möjlighet till återhämtning och psykologisk trygghet sågs som en del av hållbarheten? Tänk om människors kapacitet inte sågs som en oändligt flexibel resurs, utan som en del av organisationens faktiska infrastruktur.
Mänsklig hållbarhet är inte ett separat tillägg eller en mjuk sidofråga. Det är en förutsättning för att andra hållbarhetsmål alls ska kunna bli verklighet i praktiken. Om arbetssätten inom systemet sliter ut människorna, blir samtalet om hållbarhet ofrånkomligen ofullständigt.
Det här är en strukturell fråga
Hållbarhet kan inte bara vara något som mäts utåt, om den inre uttömningen aldrig granskas. Organisationer som vill stöda samhällen och bygga en bättre framtid behöver också ta ansvar för hållbarheten i sina egna strukturer.
Mänsklig hållbarhet uppstår inte genom att lägga till ännu ett välmåendeprogram i ett redan överbelastat system. Den formas av hur arbetet från början är uppbyggt.
- hur arbetet organiseras
- om människor faktiskt har tid att återhämta sig
- hur stor den mentala belastningen är
- vem som sätter takten
- om den takten över huvud taget är realistisk
För organisationer som arbetar under ständig press är utmaningen inte bara att kunna agera snabbt när det behövs. Utmaningen är att bygga strukturer där människor kan fortsätta vara klara i tanken, kompetenta och engagerade också på lång sikt.
I slutändan handlar hållbarhet om en ganska enkel fråga: går det att fortsätta göra det här arbetet utan att det stegvis sliter ut människorna som gör det?
Hur kan UUDLY hjälpa?
Vi bygger lösningar som tar hänsyn till både personalen och människorna organisationen finns till för. I praktiken kan det handla om en varumärkesförnyelse som utgår från personalens verkliga kapacitet och organisationens tekniska verklighet. Eller en webbplats som formas utifrån de faktiska behoven i en komplex organisation och hos dess intressenter.
Vi är inte ute efter ytliga förändringar eller kosmetiska förbättringar. Vi vill bygga sådant som är användbart, hållbart och förankrat i organisationens vardag.
Om det här känns bekant pratar vi gärna vidare.
Ladda ner vårt verktygspaket och börja bygga mer hållbara arbetssätt.
Referenser
Världshälsoorganisationen (2019). ICD-11: Utbrändhet som ett arbetsrelaterat fenomen.
Deligkaris, P., Panagopoulou, E., Montgomery, A. J., & Masoura, E. (2014). Arbetsutmattning och kognitiv funktion: en systematisk översikt. Arbete och stress.
Österberg, K., Karlson, B., & Hansen, Å. M. (2009). Kognitiv prestanda hos utbrända patienter i relation till dagliga kortisolnivåer i saliv.
Salvagioni, D. A. J., et al. (2017). Fysiska, psykologiska och professionella konsekvenser av utmattning i arbetet: en systematisk översikt. PLOS ONE.